Jag tycker så himla mycket om min fina häst. Är helt övertygad om att jag gjort ett riktigt kap, om hon får vara frisk och skadefri vill säga. Hon är smart och lättlärd, börjar få massor med självförtroende och är oerhört personlig.

Sen sist har vi hunnit med mer tömkörning, en avramling, en hopplektion och flera dagars vila.

Det där med självförtroendet är ju på gott och ont ska jag säga. Hon har tuffat till sig och visar mer vilja nu, blivit lite mer stoig kan man säga (och jag som egentligen absolut inte ville ha ett sto). Jag provade att tömköra med hacket för att se om hon ville lägga sig mer i handen på det, och det ville hon visst det, men tömkörning med hack på en väldigt pigg och explosiv häst är inte att rekommendera... två gånger tappade jag henne när hon blev "skrämd" för att det blåste så förbaskat ute. Visserligen var båda gångerna medan vi stod still och skulle byta sida/ändra tömläge, men ändå. Kul hade hon hur som helst. Jag grälade på henne andra gången, och då stod hon still sen, då hon är inte direkt dum.

Men det här med att bli "skrämd" är något hon satt igång med nu den senaste månaden, och jag gissar att det dels beror på mer självförtroende (paradoxalt nog), och dels på mer havre. Jag tror det ökade självförtroendet bidrar till att hon faktiskt VÅGAR blir "rädd" och skutta till. Tidigare har hon varit kav lugn även när det till exempel blåst full storm ute, aldrig direkt varit tittig på uteritter heller. Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det faktiskt, om jag ska se det som ett problem eller lita på att det är övergående.

Ibland är det oviktigt nämligen, tex som igår under dressyrpasset (mmm vilket pass det var för övrigt, satt på en überpigg häst med extremt mycket arbetsvilja som bara forsade runt i ridhuset med höga benlyft), vi var bara två i ridhuset, och så plötsligt bakom ryggen på oss mitt i en galoppvolt så rycker den andre hästen till av något, och Tilly gör ett sånt där bautaskutt framåt. Det hade hon aldrig gjort för bara några månader sen. Hon är inte dum sådär att hon skuttar till och försöker få av mig, och det är heller ingen direkt bockning, för det är väldigt enkelt att sitta kvar, det är mer av en capriol (fast utan sparken då).

Det var exakt samma sak hon gjorde när jag åkte av förra fredagen, men då kan jag iofs tycka att rädslan var befogad då vi mer eller mindre blev påkörda bakifrån av ett gäng på crosscyklar utan vett och sans. Hästen var därför oerhört taggad hela hemvägen, och när vi kom ut på gärdet på väg hemåt och hon såg något bakom sig fanns det inget som hindrade henne från att kasta sig framåt och sen göra en capriole så hon for ner i diket. I ärlighetens namn mer hoppade än ramlade jag av eftersom det kändes som om hon skulle gå omkull där med dikets lutning. Som tur var tappade jag inte tyglarna eftersom gärdet bara går fram till den väldigt trafikerade bilvägen och stallet ligger precis på andra sidan om det.

Tiden går så himla fort att det ju faktiskt var en hel vecka sen senaste hoppträningen, som för övrigt också gick galant. Vi red lite linjer, studs och korta avstånd (avstånd avpassade för ett galoppsprång kan man med fördel ta som studs tyckte Tilly, fast det blev fasligt långt till nästa hinder då), och på slutet låg sista hindren på över 120 (och det kändes knappt!). Mamma var med och fotade, men inte något av det som faktiskt var intressant tyvärr.

Idag och imorgon är det Ted-kurs, oerhört peppad är jag, ska bli SÅ kul!