Igår hade jag hopplektion igen, varannan vecka tränar jag tillsammans med en trettonårig kille som har haft en ponny, men vars mamma driver småskalig uppfödning av hopphästar, och nu har de fått tillbaka ett utlånat sto för att eventuellt betäcka henne nu i maj. Detta är en häst som gått hoppning på elitnivå tillsammans med en duktig ryttare som rider alla mammans hopphästar för utbildning.

Förra gången tyckte mamman att killen red lite vårdslöst ("Det är ingen ponny du har där!"), och tyckte att han skulle minsann rida en häst som min häst någon gång, för att känna på hur det var att inte bara åka häst. Vi kan byta? tindrade jag, och så blev det bestämt.

Så igår, mina hästkunniga vänner, satt jag på ett tioårigt sto med meriter från svår hoppning, som hoppade som en blandning mellan en katt och en köttbulle, som flyttade sig, vände, bytte galopp för tanken, och som sööööög sig fast i hindret som en liten målsökande missil. Nämnde jag att hon är värd strax under en miljon..?

Oh sweet lord, vilken jävla känsla! Vilken jävla HÄST! Jag kommer aldrig sitta på något liknande igen, det var något alldeles utöver det vanliga. Jag storflinade för mig själv hela tiden som jag satt på henne, OCH hela vägen hem. Till och med Nitton fattade nog att det var något alldeles särskilt med den där hästen.

Efter halva lektionen bytte vi tillbaka, för vi ska båda tävla nästa helg (samma tävling, samma klasser.. tror ni man har en chans eller, jäkla lyllos till kille). Jahapp liksom. Visst är min häst finast och allt det där, men alltså.. ja.. han är lite av en kamel.

Oh well. När jag blir rik..

Kamelen solar sig mellan klasserna under förra helgens dressyrtävling.