Idag har jag, extremt förvånande, ridit mitt absolut bästa pass på Tilly någonsin. Det började inte så lovande ridmässigt eftersom jag började med att gosa ihjäl henne, och hon är en sån sucker för gos att hon i princip somnar i famnen på mig. Så det var en trött liten häst som traskade efter mig ut på vägen.

Nu har jag ju ridit en del, blandat med tömkörning. Bara ridit ut, samma slinga hela tiden, den tar en timme att tömköra eller lite kortare beroende på hur mycket jag orkar springa bakom, och en halvtimme att rida. Mest skritt fortfarande, en hel del trav, och några hundra meter galopp har vi nu lagt in.

Men idag var min pojkvän och hundarna med så då skrittade vi fram vid handen och sen hoppade jag upp på ridbanan. Hela passet tog max tjugo minuter och jag red på mitt långa hack som Tilly älskar. Och shit alltså vilken bra känsla jag hade. Har varit liiite osäker på henne innan för hon har varit lite seg och ovillig. Inget väldigt oroväckande men ändå något som får mig att fundera.

Nu har vi ju varit hos veterinären varje månad hela sommaren och sprutat och ska jag vara helt ärlig är jag less på hela grejen. Nu har jag tänkt att nu sätter jag fan igång henne helt sjukt långsamt, väntar lite längre på att åka tillbaka och ser vad som händer. Så tänkte oktober någon gång. Alltså, skulle hon kännas KONSTIG skulle jag ju åka in direkt, självklart. Men är less på att åka in, spruta och sen ska hon stå ett tag igen innan jag kan börja om, vi kommer aldrig vidare.

Idag red jag definitivt ett lugnt och kravlöst pass, körde övergångar och lite sidvärts, 50/50 skritt och trav och sen några varv i galopp bara för att känna efter. Och som sagt, vilken fin känsla. När jag väl väckt henne var hon mjuk och samarbetsvillig, och mycket nöjd med att få arbeta. Dålig styrka givetvis, vilket ju gör att rörelserna på inget sätt är perfekta, men hon var extremt lyhörd och positiv. Jag satt mest och log och berömde berömde berömde, och Tilly frustade mycket nöjt och tog i lite extra.

Slutade medan det fortfarande kändes fantastiskt och nu får jag leva på den här känslan minst en vecka till innan jag kan tänka mig att rida på banan igen, nu blir det kondition igen ett par dagar. Men jag längtar redan.